bumpsandbruising

”Du ska minsnn inte lägga dig i, och du ska framför allt inte ställa dig på hennes sida. För ju förr hon inser att hon står ensam kvar, desto tidigare kommer hon komma krypandes tillbaka.”

Jag behövde dig som allra mest. Jag stod i hans badrum. Kände igen och mindes doften. Jag drogs 15 år tillbaka i tiden, till vår barndom. Den doft av honom som jag inte hade känt eller tänkt på under många år. Som jag nästan hade glömt men som jag där och då påmindes om.

Han hade nyligen avlidit. Det var många och svåra beslut att fatta. Jag förväntades ta hand om det som fanns kvar. Jag skulle ta mitt förväntade ansvar. Vilken gravsten han skulle få. Vad som skulle ske med hans hem. Vilka delar av hans egendom vi skulle kunna tänkas vilja ha. Vad som skulle ske med all övrig kuriosa.

Han hade ingen annan. Ingen som visade sig i alla fall.  Det ansågs av vissa, vara min skylidghet som dotter att ordna allt så jag gjorde det som förväntades av mig.

Om jag vetat då. Hur du tänkte. Hur du resonerade. Men jag visste inget. Och åren gick. Jag tänkte på dig. Undrade hur du hade det, vem du blivit. Hur ditt liv såg ut. Om du var lycklig. Om du tänkte på mig. Vad du tänkte i sådana fall.

Det var först många år senare jag fick reda på vad som hänt och vad som sagt. Jag hade aldrig tidigare förstått. Att du bar så mycket ilska, avsky och förakt inom dig. Men jag fick tids nog reda på det.

Hon berättade för mig. Min moster, din syster hade ringt dig. Hon frågade vad i helvete som höll på att ske. Hon brydde sig. Inte enbart om mig, utan även om dig. Vad vi höll på med. Och du hade svarat henne. Från djupet av ditt hjärta. Det angick inte henne. Och jag skulle jag minsann inse mitt misstag.

Tänk om du vetat då.

Hur fel det skulle visa sig att du skulle få.

Vi hade inte talats vid på ett par månader. Jag ville framstå som stark, att jag inte behövde dig. Jag lyckades nästan. Tills jag slog ditt nummer. Jag hade ingen annan utväg. Du svarade. Inte direkt med någon större entusiasm, men att du ens svarade tog jag som ett positivt tecken. Jag trodde vi skulle finna tillbaka till varandra om vi båda släppte garden och försökte. Jag behövde din hjälp. Eller jag behövde snarare någons hjälp. Jag förstod att jag var illa däran och sjukhuset var ett måste.

Så jag sträckte ut min hand. Jag bad om din hjälp. Önskade att du skulle vara den vårdande, älskvärda mamma du tidigare visat sig vara.

Men jag hörde i din röst att du tyckte jag hade mig själv att skylla. Du hade trots allt varnat mig. Att jag var ett litet stycke som skulle ätas upp ute i den stora stygga världen. Och med all rätt, för hem kom jag, sjuk och ynklig.

Du förmådde dig att avstå, trots att jag visste det ekande ljud i ditt huvud som ville påminna mig om ”vad var det jag sa”.

Du följde mig till akuten. De la in mig, gav mig dropp och tog hand om mig. Du höll min hand i din. Sa att allt skulle bli bra. Att det skulle lösa sig.

Du fick mig att tro. Du fick mig att hoppas. Inte att jag skulle klara det, det visste jag redan. Utan att vi skulle klara det. Att vi skulle finna vår väg tillbaka. Att den smärta vi orsakat varandra skulle övervinnas med den kärlek vi en gång haft. Att du brydde dig om mig. Att du innerst inne älskade mig. Såsom jag förmodade att det var din skyldighet att älska mig.

Du stannade ett litet tag. Sedan gick du din väg.

För att aldrig vända tillbaka.

”-Jag önskar att jag aldrig hade fött dig.”

Det skulle komma att bli bland de sista gångerna vi sågs. Hon blev arg på mig. Hon tog tag i mitt hår, slet ned mig till sitt knäveck och höll mig i ett järngrepp. Jag förstod inte riktigt vad som skedde. Nog för att vår relation minst sagt hade varit turbulent och rostig ett bra tag, men aldrig att vi gjort varandra så pass fysiskt eller psykiskt illa.

Jag ser tillbaka på min ungdom med stolthet. Så många saker som kunde gått fel. Så många saker jag självmant gjorde rätt. Egna val. Mina beslut. Ingen annans.

När hon inte fanns där och stöttade, vägledde och var en famn att falla tillbaka i. Jag gjorde allt själv. Jag fostrade mig själv. Och trots att hon fortfarande fysiskt lever, så finns finns inte den kvinna som en gång var min älskade mamma kvar.

Jag sörjer inte längre. Det har jag gjort tillräckligt. Jag vill framför allt inte ha någont medlidande, det har jag fått mer än tillräckligt likaså. Det enda jag vill, är att leva mitt liv fullt med kärlek och lycka. Tillsammans med mina vänner skapar jag mig min egna familj, framtid och förhoppningar. För hur klyschigt det än må låta så är det faktiskt sant att...

The past is history. The future is a mystery.

The present is a gift.

Han hörde av sig. Inte på det sätt jag så länge gick och hoppades på, men ändå. Men det faktum att han ens gjorde det, gjorde mig väldigt förvånad. Jag trodde vi hade sagt adjö för längesedan. Jag hade arbetat både länge och hårt med att säga farväl. Att inse fakta. Att inse att vi inte längre var ett vi.

Han kom med ett förslag. Ett förslag som förvånade mig mer än det faktum att han ens hörde av sig. Förslaget skulle kunna innebära allt eller inget. Svart eller vitt. Även om vår diskussion gick som katten kring het gröt så resulterade det i att jag numera står vid ett vägskäl.

Ska jag välja utefter förnuft, eller ska jag gå på känsla? Är det förnuft att följa sin känsla, eller en känsla att följa sitt förnuft?

Ska jag kämpa för mig eller ska jag kämpa för oss? För skulle att kämpa för oss innebära att jag kämpar för mig? Jag vänder återigen ut och in på mig själv, mina tankar, mina önskningar om min egen framtid.

Jag brukar vara den som är bra på att ge goda råd, när vänner ber om dem. Men nu är det helt tomt. Jag verkar finna det omöjligt att guida mig själv till att finna svaret. Det enda jag vet med säkerthet är...

Livet är det som sker, medan jag försöker planera det.

KAN INTE, VILL INTE, BORDE INTE LEVA MITT LIV UTAN DIG!

Abstinens. Vill krypa ur mitt skinn, min egna kropp och leva mitt liv som någon annan. Vem, spelar ingen roll. Bara jag slipper vara i mig själv med mig själv. Det är så det känns. När det slår till.

Så många gånger jag försökte att låta bli att höra av mig till dig. När det slog till som värst. Alla mina vänner sa att det ändå var lönlöst.

Det skulle ändå inte leda till någon förändring. För du och jag, vi två tillsammans var för trasiga. För sårade, båda på varsitt håll. Med för mycket stolthet. Det var så de sa.

Och om vi mot förmodan, efter hur vi betett oss mot varandra, fortfarande älskade varandra så skulle det oavsett inte gå att reparera.

Att försöka sig på att återskapa det vi en gång hade vore detsamma som att själv försöka sig på att skapa ett deja-vu stadie.

Jag slås inte av dem lika ofta längre. Dock är idag en sådan dag. Och jag tvingar mig själv till att låta bli.

Så jag blundar och längtar efter att idag ska bli imorgon.

Jag var sen. Jag hade in i det sista stressat för att bli klar med det som var kvar att göra inför lanseringen. Skyndade mig så pass, att jag såg till att göra mig festfin på två röda. Hoppade på tuben och gick av i slussen. Promenerade den sista biten och hade mina tankar på pizzan jag skulle beställa med mig till festen. Funderade på om det var oartigt men bestämde mig rätt snabbt att värre vore mitt sällskap om de skulle få uthärda mig i hungrigt tillstånd.

Jag fick kisa för att se. Men mycket riktigt, det var han som kom gåendes emot mig. Ett leende spred sig inom mig. Vi stannade upp och pratade lite ytligt, så som vi gjort de senaste gångerna vi setts.

Inte så konstigt, för vi känner inte varandra särskilt väl. En sommarfling som snabbt passerat, det var allt vi var.

Jag ville säga att han skulle hoppa upp för kullen som skiljde oss åt, så jag kunde krama om honom. Mestadels för jag ville känna hans armar runt mig, då de kramarna är något alldels extra. Han håller kvar och släpper inte, vid den tidpunkt alla andra gör. Men jag gjorde inte det. Fast det spelade ingen roll. Han stäcker sig mellan staketet som skiljer oss åt, och lite brottigt smeker mina vader. Han håller kvar där under hela vår konversation och jag slås av impulsen att dra mina fingrar genom hans blöta, nytvättade hår.

Jag gör det inte. Inte för att jag inte skulle våga. Och inte för att han inte skulle uppsakatta det.

Men det var någonting som hindrade mig.

”Men hur fin va du! Sorry men va tvungen att skriva något, kan ju inte bara klicka på people you might now och snoka utan att säga hej.?”

Jag börjar fatta det. Jag förstod aldrig riktigt då, vad det skulle vara bra för. Men nu börjar jag inse. Som du höll på med tjejer då…

…håller pojkar på med mig nu.

”Och du… Försök tänka att det finns andra killar där ute, som faktiskt är minst lika bra, om inte bättre än honom...”

Min vän ringer och väcker mig. Hon har läst här, och oroar sig för att jag mår dåligt. Jag försöker i mitt halvt sovandes tillstånd förklara att det inte är en sådan stor grej. Att även om jag skriver sorgligt så mår jag faktiskt bra. Jag hör hur jag själv ljuger.

Jag vet att det hon säger är så sant. Att det finns andra. Att det finns de som till och med skulle kunna vara så mycket bättre. De som vill ha mig, precis för den jag är.

Alla tror att jag inte inser det. Men jag är inte dum. Jag vet mycket väl att det är så.

Och jag försöker. Försöker träffa andra. Försöker intressera mig av dem, deras liv och deras vardag. Vad de tycker om och vad de ogillar.

Men det fastnar liksom inte. Samma sekund de går in i det ena örat, går det ut genom det andra, vad de än må ha att berätta.

Jag skulle vid det här laget kunnat ha en älskare som förmodligen skulle varit småkär i mig. Som skulle ställt tusentals frågor om mig, till mig bara för att få lära känna mig lite bättre.

Som skulle vilja spendera fredagkvällarna med mig, nerbäddade i min soffa efter en romantisk middag.

Som skulle hoppats på att det skulle bli vi två. Men jag är inte där.

Inte än.

”Vi ska alltid tro det bästa om varandra... Looova…."

Du pratade mycket om att tatuera tegelstenar över ditt hjärta. Det var så det började. Varje gång vi pratade så lovade vi varandra dyrt och heligt att oavsett vad, så skulle vi alltid tro och förvänta oss det bästa av varandra.

Det var något helt nytt. Kanske för att vi båda kom från bakgrunder där man ofta och gärna kategoriserade och satte folk i fack.

Men så ville vi inte vara.  Så skulle inte vi jobba helt enkelt. Det lovade vi flera gånger, varje dag. Det började som något vi till början bara skojade om, men det var förmodligen just det som utvecklade båda våras tillit.

Under lång tid, trodde vi båda det bästa om varandra. Du var min dröm och jag var din.

Du var rent av perfekt. Din charm, omtanke, doft, humor, spontanitet eller bara en sådan sak att du hade en förmåga att koka soppa av en spik…

Ditt skratt när jag kittlade dig. Eller din nakna kropp mellan mina mjuka lakan.

Det är sådana minnen jag har, som ligger längst där inne i mitt hjärta.

Men hur underbart vi än må haft det, så inser jag mycket väl att de tiderna är förbi.

Så jag har egentligen bara en fråga, som jag ställer mig själv dagligen...

Hur lyckas man få sitt hjärta att följa sin hjärna?

“Du behöver en kille du litar på fullt ut, men du vill ändå inte alltid veta vart du har honom men innerst inne vet du vart du har honom.

Han skall defenitivt vara rolig, riktigt rolig på ett spontant sätt.

Han skall finnas för dig alltid, men inte för mycket, ibland skall du få kämpa lite för uppmärksamheten, men innerst inne vet du att du är hans allt.

Han skall vara sport intresserad, nödvändigtvis inte vältränad men heller inget annat.

Han skall älska din syster och dina vänner. Och de skall älska honom.

Han skall ha ett bra jobb och skämma bort dig men han skall ändå kräva samma av dig på ett bra sätt och givetvis så skall han se bra ut.

Det är din perfekta kille tror jag, eller?”

”Vad ni håller på… Ni gör som ni vill, men jag har sagt åt honom att vi vill åtminstonde ha ett svar minst en månad innan, så vi kan boka om din biljett i sådana fall”.

Då.

Din mamma hörde av sig och frågade om jag ville fira din 30 årsdag tillsammans med dem. De ville boka en överraskningsresa till oss fyra. Självklart var mitt svar. Hon ville dubbelkolla, för hon visste hur vi höll. Var ihop, gjorde slut, för att återigen bli ihop och sedan göra slut.

Jag hade någonstans ett hopp om att det skulle sluta vara så. Enbart vara ihop, inget mer fram och tillbaka. Därför svarade jag ja.

Jag visste också att en resa skulle göra oss gott. Vi skulle ha så mycket tid för varandra. Vi skulle skratta, busa och älska, så som vi gjort förut. Jag såg mycket fram emot det. Kanske för att jag såg tillbaka, och mindes vår resa till Paris.

Nu.

Verkligheten har kommit ifatt mig. Vi inte hörts på länge. Vi är inte ens vänner numera. Du ville inte det. Ändå kan jag inte låta just idag passera utan att tänka på hur det skulle kunna ha blivit.

För idag är det exakt en månad kvar.